11 - Tegelbruket i Gunnarp
Gunnarps tegelbruk började som ett litet gårdsbruk. Det var under Ola Christianssons tid som man började utnyttja leran som fanns i närheten. 1854 knöt Ola Christiansson en tegelmästare till gården. Gunnarpsgården är byggd i tegel och det är troligt att detta kom från det egna bruket. Nils Widstrand, som ägde gården efter Kruse, hade också tegelmästare anställda. Men det var 1897, när Per Olander och hans son köpte Gunnarpsgården, som det hela tog fart. Erfarenheterna från det Olanderska bruket på Ven kom väl till användning. 1898 byggdes en rektangulär gråstensugn, en ringugn med 18 brännkammare och tegelklädda valvgångar. Ringugnen var viktig för en god kvalitet på teglet. Som mest producerades 2,5 miljoner tegel per år. Bruket sysselsatte ca 40 man. En viktig fördel var tillgången till goda transporter. Därför byggdes en liten järnväg från tegelbruket till lastbryggan på järnvägsstationen i Tjörnarp. Teglet transporterades med häst och vagn som man ser på fotot nedan. Det är fabrikör Olander, som står vid spåret. Tegelmästare under den längsta tiden var Nils Johansson. Han var född 1883 och son till åbon på Gunnarp nr 7, Johan Åkesson.
,Här följer nu två berättelser för att illustrera hur det såg ut på tegelbruket en gång i tiden. Med tillstånd av Ingemar Olander, dotterson till fabrikören, publiceras två berättelser. Båda är författade ur minnet 1994. Den första av John Olanders dotter Ingrid och den andra av hennes son Ingemar.
Här berättar Ingrid von Gegerfelt ”Barndomsminnen från Gunnarps Tegelbruk”. Berättelsen är från mars 1994.
”Jag tror det var från fyraårsåldern som jag har mina första minnen från bruket. Det var min pappa som tog mig med dit. Jag höll honom hårt i handen och vi vandrade backen upp till järnvägsövergången där tågen på stambanan passerade. Där fanns det grindar på den tiden. Vi öppnade dessa och det blev långa förmaningar om att alltid vara försiktig där, titta åt höger och titta åt vänster och lyssna innan man gick över. Tåget kom i väldigt hög fart.
När vi väl var över spåren kom vi ner på själva tegelbruksområdet. Då minns jag hur tegelmästaren Nils Johansson ofta kom och mötte oss och det blev långa samtal om alla problem och vad som hänt på bruket, vad som skulle repareras och åtgärdas. Jag kommer ihåg att jag tyckte det var väldigt långtråkigt att stå där och vänta tills vi kunde fortsätta.
Ibland var stalldörrarna öppna. Stallet låg på höger sida om planen, sedermera ombyggt till tegelmästarbostad. Därinne stod hästarna Måns, Hans, Olof och en till vars namn jag inte minns. Vi gav dem hö och sockerbitar. Det var stora, stadiga hästar som drog vagnarna från lergraven med lera till pressen. De drog också vagnarna med bränt tegel på det lilla spåret upp till stationen. De hämtade även kol ner till brännugnen där. Innan de små billoken fanns, som byggdes av gamla bilmotorer, var ju hästarna en viktig del i fabrikationen. Så gick vi över planen och in i den vänstra långa byggnaden där smedjan låg. Smed Jönsson med en yngre hjälp stod där och smidde. Han var en mycket duktig smed som även kunde konstsmide. Jönsson har gjort båda lyktorna som hänger på Gunnarp. Jag hör ännu hur det lät när de arbetade. Det ekade genom hela lokalen och det brann i den öppna elden som lyste upp smedjan. Det var väldigt mörkt och dammigt. Lite skrämmande, och de två var oftast väldigt sotiga i ansiktet och ögonen lyste.
Sedan gick vi in genom dörren till vänster till maskinrummet. Där inne var mycket varmt, kvävande hetta. Stora svänghjul som roterade med remmar som förmedlade kraften ut till maskinerna i stora hallen utanför.
Där fanns markeringar på golvet och pappa var mycket noga med att förmana: ”Kom ihåg att du inte får gå längre in än hit”. Han höll mig stadigt i handen och jag tyckte det var väldigt skrämmande. Jag var faktiskt rädd.
Sedan gick vi in på högra sidan längst fram. Där var det trångt och jag tyckte det var ännu mera otäckt. De stora hjulen rörde sig hastigt. Vi kunde stå där ibland ganska lång stund och titta.
Längre in låg ångpannan i ett stort mörkt utrymme. I en lucka nedtill skyfflade eldaren in kol. Det lyste starkt från elden och det var varmt. Även där blev det långa pratstunder ibland. Nils Johansson var ofta med. Därefter gick vi genom smedjan ut i själva bruksanläggningen. Till vänster syntes den stora skorstenens bas. Det var dammigt och larmigt, de stora remmarna från maskinrummet rörde sig över våra huvuden. Farligt.
Vi fortsatte till vänster runt kortsidan av ringugnen. Den var mycket lång och hade fullt med låga ingångar på långsidorna. Där gick vi in och tittade i ugnen. På försommaren minns jag hur vi gick in för att se när arbetarna satte torr tegel för bränning första gången på året. När portarna utanför den insatta råtegeln murats igen, startades eldningen nerifrån. Den fortsatta eldningen skedde sedan uppifrån runt hela ringugnen allteftersom bränt tegel togs ut och nytt råtegel sattes in för bränning.
Dit gick vi ofta, antingen på de smala, branta trapporna eller på bryggan utanför, som var smal och utan räcken. Jag tyckte den var mycket lång och var rädd. Höll pappa stadigt i handen och blundade oftast. Runt det stora utrymmet där uppe, varifrån man eldade, fanns rustningar för torkning av den våta tegeln, liksom på tredje våningen.
I de många järnluckorna i golvet öste man ner kol eller torv. Jag minns hur pappa gick från den ena luckan till den andra, lyfte upp dem med en järnkrok, bara till hälften, ty det kom en eldkaskad upp genom hålet och man kunde bränna sig. Hör ännu i dag hur det lät när man flyttade luckorna och kolet rasslade ner. Även jag skulle titta ner i eldhålet. Mycket motvilligt gjorde jag en snabb titt, men bara en gång! Det var fruktansvärt varmt och otäckt.
På den tiden var Nils Hansson tegelbrännare, gammal och van sedan många år på bruket. Det var säkert ett svårt arbete, som fordrade stor skicklighet. Ibland berättade man om “luffare” eller ”lodisar”, som man kallade dessa vandringsmän, som fick sova i ett hörn av ugnen i värmen, när vädret var bistert. Man eldade ju med jämna mellanrum hela säsongen, elden fick ju aldrig slockna och det var omtyckt att söka sig dit i värmen.
När ugnen öppnades första gången på säsongen gick vi ner för att titta hur bränningen hade blivit. Vi gick in genom den låga porten. Det var ännu varmt därinne och ”rullarna” hade börjat köra ut tegel på sina kärror. Det var vackert att skåda, de röda höga staplarna var imponerande. Jag kunde stå utanför och titta på hur de i snabb takt rullade ut tegeln, och man fick se upp, så att man inte kom i vägen. Tempot var högt. Pappa försökte lära mig att särskilja de olika sorterna, 1:or, 2:or och 3:or, när jag blivit lite äldre. Rullarna ställde tegeln i olika staplar utanför. Vi stod ofta och tittade på hur lastarna kunde trycka ihop 6 – 8 stenar mellan handflatorna och kasta dem till en annan som satte dem på vagnarna för transport till stationen. Det gick undan. Minns att de hade läderskydd på händerna.
Vad minns jag mera? Jo, när jag blev äldre var min bror Bertil och jag ofta med kamrater nere på bruket för att leka, särskilt på söndagar, då det var helg och tomt. Vi lekte ”gömme” bland rustningarna, ända upp på 3:dje våningen. Vi fick inte röra teglet som stod för torkning där, men det hände att jag ”skilde” några som jag tyckte var torra. Det var särskilda “gubbar” som skötte detta. De rullade ut den våta stenen på sina kärror, efter att ha kommit upp med en hiss, som vi barn absolut inte fick röra. Och det gjorde vi aldrig!
Teglet stod på bräder, som vid pressen sandades av pojkar, som sedan ofta blev tegelbruksarbetare. Ett omtyckt sommarjobb, tror jag. Torkningen var beroende av väder och vind. De stora luckorna på byggnaderna öppnades så att vinden kunde blåsa igenom. När det stormade var det verkligen kusligt, särskilt högst upp.
Man hade en fin utsikt däruppe, såg ut mot Ella med skogen och gårdarna högst upp. Ner mot vårt hem i Gunnarp och ängarna runt omkring. Se och höra när snälltåget kom tjutande förbi i stor hastighet. Det var en härlig upplevelse. Jag minns hur det lät när kärrorna med tegeln kördes på övre våningarna till och från rustningarna. Det dammade ner på oss inunder och vi barn sprang iväg i säkerhet och lekte på annat håll.
Hur jag erinrar mig lerans ankomst. Den kom i tippvagnar från den närmast liggande lergraven, i sakta mak dragna av hästar. Drogs med en anordning uppför bryggan till pressen. Vi stod ofta där och tittade när den långa lermassan skars till tegelstenar och av arbetarna sattes på bräder, som rullades ut på kärrorna till rustningarna. Det var högt tempo. Pressen var visst en ömtålig anordning och det blev ofta stopp i tillverkningen på grund därav. Då var pappa inte ”god”! Vi stod ofta och tittade vid pressen och ville man säga något fick man skrika. Minns när tippvagnarna segade sig upp för bryggan, hur de till slut kom upp över kanten och leran tippades ner i ett stort ”kar”. Man såg hästarna nedanför, klara för en ny tur till lergraven med tomma vagnar.
Till lergraven följde jag med ibland. Det var oftast blött, lerigt och långt. Men det var intressant att se hur det gick till. Minns hur de pumpade bort allt vatten på vårarna och fisk kom med ut. Vi hade en roddbåt i den närmsta lergraven och rodde runt där så gott det gick. Ibland fick vi gå på den mjuka leriga bottnen och skjuta på så att vi kom loss, när vi körde på grund. Spännande var det att ro in bland säven, som det fanns gott om. På hösten tog vi med hem långa bruna borstar av kaveldun. I mitten fanns en ö av stenar, där vi landade. Längre mot Ella blev det djupare med näckrosor och fisk som plaskade och skrämde oss. Allra längst bort mot norr var det riktigt djupt och där fanns det jättestora gammelgäddor och karp. Även kräftor fångades där bäcken rann ut.
Jag minns en gång när min kamrat Johanna och jag var ute och rodde. Vi blev sittande fast i leran, och hur vi än rodde så kom vi bara runt, runt. Vi gastade och skrek och jag tror att det var Rudolf och en annan tegelbruksarbetare som kom oss till hjälp. De vadade ut till oss i stora, höga stövlar och bar oss i land. Då var jag väldigt rädd och grät förtvivlat. Ingen hjältinna precis!
Min bor och jag med lekkamrater brukade skjuta en tegelvagn upp mot stationen så långt vi orkade. Det var mycket tungt, vagnen hade massiva järnhjul och vi var ju bara barn. Sedan hoppade vi upp på vagnen och så bar det iväg tillbaka, ibland ganska fort. Vi kunde bromsa med en anordning bakpå vagnen, en trästång som trycktes mot ett hjul. Det blev kraftiga ryck ibland till pojkarnas förtjusning. Vi fick egentligen inte ge oss ut på dessa färder, men det hindrade oss inte.
I den stora kol-ladan intill järnvägen lekte vi ibland. Vi klättrade högt upp bland kolet och rutschade ner. Svarta och smutsiga blev vi givetvis, och det var skojigt, tills vi blev förbjudna att gå in där!
Kontoret låg i hörnet mitt emot kol-ladan vid ringugnens kortsida. Det var roligt att gå in dit, sitta och vila i runda, höga stolar utan ryggstöd, som kunde vridas upp, ned och runt. Där fanns två höga skrivbord mitt emot varandra, där Nils Johansson satt vid det ena. Jag tror att de stod och skrev ibland. En gammal vevtelefon satt på väggen och det vevades och ringdes mycket, före och efter varje samtal, som beställdes hos telefonisten nere i Tjörnarp. Det hängde listor av olika slag, även foton, minns jag. Det var spännande att vara där inne. Jag fick sitta tyst och lyssna, när de dryftade dagens problem och händelser. Varmt och skönt. Minns avlöningsdagar med pengar i små kuvert.
Tegelmästare Nils Johansson med familj bodde i hörnlägenheten mot väster och det var så roligt att få gå in och hälsa på hos fru Johansson, som alltid var glad och pratsam och bjöd på saft och kakor. Ett härligt avbrott i besöken på bruket. Döttrarna Anna och Hanna var oftast i skolan då.
Jag måste berätta om ångvisslan som ljöd över nejden. Varje morgon klockan 6.30 sedan till middag klockan 11.30, sedan klockan 12.30 och till sist när arbetsdagen var slut klockan 16.30. Det var en väldigt kraftig signal, lite dov. Den hördes tydligt ner till oss och långt ut över nejden. Det var väldigt skrämmande och otäckt tyckte jag, när jag var på bruket och den började vissla. Jag försökte alltid att få min pappa att gå hem tidigare eller inte gå ner just vid visslingsdags. Man blev halvt bedövad och rädd av det starka ljudet.
Ett annat minne är hur vi fick rida på hästarna, när vår kusk Landgren kom förbi bostaden och skulle hem till bruket med last på vagnarna. Vi stod ofta och väntade vid rastgården när vi fått lov att rida. Det var jobbigt att sitta på dessa breda hästar, men mycket spännande. Landgren blev senare brännare i många år, en trotjänare liksom Nils Johansson.
På vårarna brukade vi barn gå ner till lergraven. Vi plockade hästhovar, gick balansgång på spåren och lekte oss fram. Det hade bildats öar i dammarna när leran var upptagen och där hade vipor byggt sina bon i små ihåligheter i leran där de låg på sina ägg. Vi förstod inte att vi störde dem, utan njöt av att höra deras skrikande och flykt över våra huvuden. – Mycket annat spännande fanns också, grodyngel som vi bar hem i burkar, liksom barn även nu roar sig med. Minns att vi plockade blåsippor och vitsippor. Härliga utflykter, lärkorna sjöng i det fina vårvädret och vi njöt av att vara ute på ”äventyr”.
Dessutom kommer jag ihåg att vi fick en del tegel, som väl ej var fullgod, nerkörd till gårdsplanen, som låg mellan den gamla plåtladan utmed vägen och vår bakgård. Där byggde min bror Bertil och jag samt våra lekkamrater alla möjliga skapelser. Stora breda ”båtskrov” med mast och segel och sittplatser för besökanden, bilar av fantasimodeller, hus med torn och tinnar etc. Mina händer var illa medfarna av lek med det hårda teglet.
Vi planterade växter där i krukor, blommor sattes i pytsar. Ibland lekte vi affär och hade försäljning av allehanda grönsaker, frukt och blommor från trädgården. Mamma handlade gärna av oss. Så tegeln kom till glädje och nytta även på detta sätt.
På vintern låg isen på lergraven och vi åkte skridskor och sparkstötting där. Vi hade mycket jobb med att få skridskorna att sitta fast med remmar och då var den upplagda roddbåten bra att sitta på. Ibland fick vi choklad och smörgåsar hemifrån. Det var verkligen roligt att leka där nere. Jag har flera foton från dessa utfärder.
Med min mamma, som var målarinna och gärna promenerade i naturen, gick jag ibland genom skogen bakom lergraven upp mot Ella. Jag minns fågelsång, kabbelekor och majvivor på våren, och hästar och kor överallt på sommaren, som skrämde oss. Björnbär, hallon och vildäpplen på hösten samt täta snår av slån och törnrosbuskar. Mamma berättade om allt vi såg så levande, oförglömligt.
– * – * – * – * – * –
Nedan följer ett foto av arbetarna på bruket. John Olander står i ljus hatt längst till höger och Nils Johansson till vänster om honom.
Och här berättar Ingemar Olander ”Barndomsminnen från Gunnarps Tegelbruk”. Berättelsen är från våren 1994.
Mina minnen av Gunnarps Tegelbruk sträcker sig ungefär från 4 till 12-årsåldern. Eftersom jag är född i början av fyrtiotalet är det den sista delen av morfar John Olanders år vid bruket som det kan handla om och jag kan försäkra att det var länge sedan man tänkte på hur det var på bruket på den tiden.
Jag var ofta och hälsade på hos morfar på somrarna. Eftersom han hade sitt kontor i bostaden, Gunnarpsgården, så kretsade mycket kring bruket hela dagarna. De personer från bruket som man mest kom i kontakt med var kontoristen Malm, chauffören Johansson samt tegelmästaren Nils Johansson. Den senare såg bister ut med sin mustasch men hade glimten i ögat. Det var dagliga promenader till bruket och ibland fick jag följa med.
För att komma till tegelbruket från Gunnarpsgården, gick man först över den lilla krokiga landsvägen. Sedan en liten smal väg som sluttade uppför. Till vänster var det en stor åker, där det sedan byggdes en betongindustri. Till häger låg rastgården, där djur kunde beta. Den var omgärdad av lövträd. Banvaktsbostället låg till vänster före järnvägen. Jag kommer mycket väl ihåg att jag en gång blev biten av banvaktens bin. Det var inte alls trevligt.
Tegelbruket låg på andra sidan järnvägen. Till höger om bruket låg tegelmästarbostaden. De flesta byggnaderna var i trä och rödmålade. Närmast järnvägen låg en större förrådsbyggnad, där man förvarade färdigt tegel.
Där stod även ett par lastbilar. Tegelbruksbyggnaden var i tre våningar. Det jag speciellt kommer ihåg var en spång i järn som gick upp till andra våningen och den hade inga räcken alls. Där gick alla, inklusive morfar, och jag fick också gå med honom där någon gång. Det var otäckt, man tyckte den gick rakt upp i luften. Morfar hade en gång nästan ramlat ner då hans hund Fenja fick för sig att hoppa ned, men han lyckades släppa kopplet i sista sekunden.
Närmast tegelmästarbostaden på kortändan av bruket låg smedjan. Den var mörk och sotig och det var inte så högt till taket. Jag tyckte att de som arbetade där var något skräckinjagande, kanske för att de ofta var svarta i ansiktet. Innanför smedjan låg sedan ett större rum, där det var någon slags verkstad. Där var det mycket läderremmar i taket, som drev olika maskiner. Sedan kom ett stort rum, jag tror det var i flera plan, där man behandlade leran. Ännu längre in fanns ringugnen. I våningarna ovanför ringugnen hade man bl.a. torkställningar för det blivande teglet. På olika sidor om den stora byggnaden fanns mindre byggnader för torkning av leran och på baksidan byggde morfar en ny ”torka”.
Leran hämtades i lergraven som låg en bit därifrån. Den transporterades redan i riktigt gamla dagar på små järnvägsvagnar. Man hade byggt en egen liten spårväg. Leran blandades även med sågspån. Någon har sagt, att slutprodukten då blir lätt-tegel.
Jag gick faktiskt en halv termin i småskolan, 2:a klass nere i Tjörnarp. En dag skulle jag ta med mig lite lera, som vi skulle göra figurer av på någon lektion. Den var först för torr så vi fick lägga den i en hink med vatten, för att blöta upp den, så därför kommer jag ihåg att det var sågspån i leran.
För att ännu mer komma från ämnet så var jag annars mer intresserad av färdigt tegel åren innan skolan. Då fick jag en egen hög med 30 tegelstenar att leka med hos morfar som efter alla konstens regler rekvirerades från bruket. Vem skulle i dag vara intresserad att leka med tegelstenar.
På baksidan av fabriksbyggnaden togs leran in. Jag tror att den maldes av några spetsiga knivar och transporterades sedan in i fabriken där den pressades samman i en lång låda av trä. Ur den kom en fyrkantig sträng som höggs av med en arm av ståltråd. Speceriaffärerna hade ofta ett liknande redskap när de skulle dela stora ostar. Med den här armen blev det den rätta storleken på de blivande tegelstenarna. Bredvid fanns ett paternosterband, som gick två eller tre våningar upp i huset. Två stenar sattes på varje liten hylla på bandet, och sedan stod någon och plockade av på våningarna ovanför. Så fanns det en person som skulle sanda på de tomma hyllorna på nervägen, innan de skulle få påfyllning igen, så att inte tegelämnena skulle fastna.
Leran skulle torka. På långa hyllor gjorda av plankor, stod det i oändliga rader färdiga ämnen för torkning. Det var länge de skulle stå där.
Just det här med att torka leran var ett problem. Morfar ville korta ner tiden för torkningen och byggde som sagt en speciell anläggning. Man skulle utnyttja värmen från ringugnen. Byggnaden var av tegel. Fram till den lades även räls och en vändskiva fanns på vägen till torkan. Leran ställdes på speciella vagnar som drogs in och fick stå där till den skulle brännas. Jag vet inte riktigt hur man fick det att fungera på ett bra sätt. Det var i alla fall problem med att få tillräckligt med värme.
Vad som finns kvar i dag av bruket är ju ringugnen och som jag kommer ihåg såg man den inte utifrån, den fanns inne i den stora byggnaden. Den var gediget byggd i rött tegel med portar på jämna avstånd.
Själva bränningsprocessen är ju genial. Den är kontinuerlig där leran sätts in i ugnen och porten muras igen. Eldaren får själva brännhärden att förflytta sig inne i ringugnen. När teglet bränts färdigt och svalnat bryts porten upp och det kan plockas ut. Ny lera kan sättas in och man murar för, och på så sätt går processen hela tiden runt i ugnen.
Bränslet var först torv och sedan efter kriget blev det kol. Att skaffa torv var under många år ett bestyr erinrar jag mig. En mosse hette Kolstrarps mosse. Den var i drift när jag var riktigt liten. Jag har ett svagt minne av att ha varit ute på en mosse med morfar. Jag kommer inte riktigt ihåg hur man tog upp torven, men den kom på något sätt i långa strängar. Antingen var det en person som för hand kapade torven i lagom bitar med en stor kniv eller så var det en maskin som skötte kniven. Torvbiten hamnade i alla fall på en träskiva som snurrade runt när den fördes vidare, förmodligen på ett transportband.
På andra våningen ovanför ringugnen fanns det hål ner till själva ugnen, där man fyllde på bränsle. Morfar lät även konstruera en kolbox som gick på en skena i taket och kunde dras fram till eldningshålen. Över hålen fanns lock, som liknade spislock fast med nedböjda kanter. Det gällde att passa sina ögonbryn och ögonfransar, om man stod vid ett hål precis ovanför eldhärden. När locket lyftes med en lång ”spiskrok” kom det en eldkvast rakt upp. Att försöka titta ner i hålen, där det brann och var otroligt hett, var det mest spännande på bruket.
Jag kommer ihåg något om när det brända teglet skulle tas ur ugnen. När muren framför porten brutits upp hade teglet svalnat men var ännu varmt. Det doftade då på ett särskilt sätt inne i ugnen, förmodligen av bränd torv eller kol, men det fanns ingen rök kvar. I fina formationer stod teglet uppställt för att få en jämn bränning, Teglet togs ut på små enhjuliga träkärror. I stället för arbetshandskar hade man skinn- eller gummilappar som hölls fast av två söljor, en för tummen och en för långfingret.
När teglet togs ur ringugnen skulle det klassas. Det var 1:or, 2:or, 3:or eller ”stump”. Ettorna var finast. De fick inte vara missfärgade och skulle ha en speciell klang, när man slog stenar mot varandra. 2:orna var väl nästan lika fina, kanske något missfärgade. 3:orna var oftast mörkt brända men fullgott tegel ändå. Stump var trasiga tegelstenar, men även de kunde säljas och användas.
Teglet ställdes i travar som var ganska höga, kanske 1,5 meter. När det skulle levereras lastades det för hand på lastbilar, antingen brukets egna eller kundernas. Man förstår att det var mycket manuell hantering med tunga lyft. Man kan jämföra med mycket som sker automatiskt i dag med robotar och andra hjälpmedel. Det är ingen tvekan om att vi lever i andra tider.
Under det halvsekel som morfar drev bruket gick verksamheten ömsom bra, ömsom dåligt, ofta beroende på konjunkturerna. De sista åren blev det besvärligt igen. Nya metoder och byggmaterial kom, bl.a. lättbetong. Att bygga ett hus med lättbetongsten går ju mycket snabbare. Det skall vara upp till fyra stenar i bredd för att göra en tegelmur och den skall ”stagas” på ett visst sätt och det krävs stor yrkesskicklighet. Det var väl en kombination av dåliga tider och att morfar började bli gammal som gjorde, att han sålde bruket. Det drevs sedan vidare av tre personer och vad jag förstår fick de besvär eftersom leran tog slut. Sedan kom den fatala branden, som gjorde slut på verksamheten.
Att ringugnen nu kommer att bevaras som ett av de få minnesmärkena över en intressant industriepok från en svunnen tid, där mycket har förändrats inte bara tekniskt utan även på andra sätt, upplever jag som föredömligt. Den initiativkraft i Tjörnarp som tagit så många uttryck, måste speciellt uppmärksammas. Ringugnen från Gunnarps tegelbruk står som ett utmärkt exempel på hur många andra i vårt land borde kunna bevara gamla industrier som inte alltför länge sedan var betydelsefulla för oss, och säkert kommer att kunna ge andra någon kunskap i framtiden.
– * – * – * – * – * – * –
Fotot nedan visar Ingemar Olander, som guidas runt av sin morfar John på Gunnarps tegelbruk.
John Olander sålde tegelbruket 1953. Han avled 1954. År 1958 drabbades bruket av en förödande eldsvåda. Det gick inte att rädda och tegelbruket lades ner samma år.
