Gunnarp, byn med åtta gårdar mitt i Skåne

Området runt Gunnarp har varit befolkat under en mycket lång tid. Strax norr om Finjasjön har arkeologer funnit spår av renjägare för ca 17 000 år sedan. Det fanns stenåldersbosättning i Ella, någon kilometer nordväst om Gunnarp. Fornminnen från vikingatiden pekar på platsens betydelse.

Ett av de äldsta är fyndet av utrustning till hästar från 400 e.Kr. i en grusås ca 1 km nordost om Gunnarps by. Åren 1929-30 upptäcktes under en rund stensättning flera hundra silver- och bronsföremål som tillhört sadlar och betsel. Man tror att en grupp män här från trakten krigat tillsammans med hunnerna i Europa och sedan återvänt och begravt sin ledare i åsen. Under gravölet förstörde man sadlarna och böjde utrustningen så att den kunde följa med den döde till andra sidan. Fyndet, som betecknas som offerfynd, kallas “The Sösdala Horsemen”, men några av männen kan lika väl ha kommit från Gunnarp.

I Vätteryd, ca 1,5 km norr om den gamla byn Gunnarp, finns ett av Skandinaviens största gravfält från den yngre järnåldern. Det finns flera historier om detta gravfält. En handlar om slaget mellan sagans konung Snio och en hövding Adil. En folkvisa berättar:

“Då Vätteryd blev Jättery, hördes ett gny, allt upp i sky, ty slaget stod mellan Gunnarp och Medelby”.

Medelby är det nuvarande Mellby. Det finns inga urkunder som talar om när detta slag kan ha ägt rum. Men det har funnits många stenar uppställda i Vätteryd. 1822 räknade man till 600, men man förmodar att antalet varit mycket större tidigare. Det var alltså ett tusental kämpar, som dog på den här platsen. Men numera tror arkeologer att skeppssättningarna och även de solitära stenarna utgjorde brandgravar, som anlagts mellan ca år 550 och 900 e.Kr. Det skulle då vara familjer, som begravts här, och man har hittat en del bronssmycken etc som tyder på detta.

En annan teori är att detta är en gammal offerplats och att man bott här redan under den yngre stenåldern, för ca 4 000 år sedan.

På fältet finns det en s.k. “klack”. Enligt gammal tradition kallades den så efter jättarnas anförare. Han skulle nämligen ha bott i denna häll, vilken haft en järndörr. Dit fördes ortens flickor, som blev bortsnappade av jättarna.

Men det finns också en annan förklaring till ordet “klack”. I den nu oansenliga bäcken var det en stor flod och dalsänkningen vid byn Sösdala var en sjö, därav namnet. Det utkämpades ett slag här och i detta slag stupade den danske kungen Harald Klack. Han begravdes på en backe, som än i dag heter Klackabacken. Förutom kungen grävdes tre kistor med guld ner i graven och man reste en sten på toppen av backen. På senare tid förstördes både stenen och backen, då en gårdsägare grävde upp och välte stenen i sina fruktlösa försök att finna guldet. Backen är nu skogsklädd. Ja, visst finns det många sannolika och osannolika historier om Vätteryd.

En av ägarna till Gunnarpsgården, Rudolf Kruse, hade en brorsdotter, Mathilda Malling, som i en av sina böcker har skildrat Harald Klack. Vi är långt tillbaka i tiden. Harald Klack var kung från 812 till 813 och 819 till 827. Han döptes 826 och kom till Danmark med munken Ansgar som huspräst och missionär. De fördrevs båda redan under 827 och historieböckerna berättar att Klack därefter slog sig ner på Friesland, medan Ansgar blev ärkebiskop och byggde de första kyrkorna i Hedeby och Ribe. Källorna säger endast att kungen Klack dog efter 841, Men hur vet man inte. Kan han ha deltagit i slaget vid Sösdala? Är det därför man talar om Klackabacken?